En myt som ständigt basuneras ut.

Carpe diem...Leva i nuet som recept för välmående?

Knappast.

Livet handlar inte om nuet, det handlar om förväntningar. Positiva sådana kan vi kalla förhoppningar och negativa sådana kan vi kalla farhågor. Välmående är när man har balans mellan dessa och förhoppningarna bara är tillräckligt starka för att dra fokus från farhågorna. Överdrivet starka förhoppningar så är man en drömmare. Överdrivet starka farhågor så behöver man hjälp för att hantera sin vardag.

Om nuet nu är det eftersträvansvärda: vad händer då med viktiga saker som utgör fundamentet för ett samhälle, exempelvis vår förmåga att värdera nuet utifrån konsekvenser dvs det som många beskriver som moral? Om jag ogillar någon så otroligt starkt i nuet att jag exempelvis uttalar ”jag skulle vilja spöa skiten ur honom/henne!” vad är det som gör att de flesta av oss inte agerar? Om nuet var det viktiga så innebär det att jag inte ska utvärdera varje situation efter mina förhoppningar eller farhågor. Jag ska helt enkelt inte oroa mig och grubbla. Men i mitt exempel på situation är det just kanske framtiden som hindrar mig? Min förmåga att utvärdera vad konsekvensen av ett sådant handlande skulle bli? Jag talar då inte bara om ett eventuellt straff för misshandel utan även om sådant som ”vill jag verkligen ha gjort en sådan sak?”, ”kan jag leva med mig själv som människa efter det?”, ”vad skulle mina nära och kära tycka?” osv

Att leva i nuet är för stenåldersmänniskan. Den moderna människan är en reflekterande sådan och vi håller just på att försöka anpassa oss till ett samhälle som i högre och högre grad kärver reflektioner av oss i varje enskilt ögonblick. Människan kommer anpassa sig, men fram till dess lär vi behöva hjälp av läkarvetenskapen...